(c. 1611 - 13 December 1693) was a Dutch Golden Age seascape painter. Willem van de Velde, known as the Elder, a marine draughtsman and painter, was born in Leiden, the son of a Flemish skipper, Willem Willemsz. van de Velde, and is commonly said to have been bred to the sea. In 1706 Bainbrigg Buckeridge noted that he eunderstood navigation very welle. He married Judith Adriaensdochter van Leeuwen in Leiden, the Netherlands, in 1631. His three known legitimate children were named Magdalena, born 1632; Willem, known as the Younger, also a marine painter, born 1633; and Adriaen, a landscape painter, born 1636. His marriage was stormy, at least in its later years. David Cordingly relates that Willem the Elder fathered two children out of wedlock in 1653, one eby his maidservant, and the other by her friend. Nine years later the Elder and his wife went through a legal separation, eon account of legal disputes and the most violent quarrelse. The immediate cause of the dispute was his affair with a married woman.e Michael S. Robinson noted that eon 17/27 July 1662, he and his wife agreed to part. A condition of the separation was that the Elder could recover from his son Adriaen etwo royal giftse, presumably gifts from Charles II for work done in England.e Cordinglyes account further relates that the dispute was still continuing after another ten years, since ein the autumn of 1672 Judith complained to the womanes husband.e Robinson adds that by 1674 the couple emust have been reconcilede, for at a chance meeting with Pieter Blaeu in Amsterdam in July the Elder explained that he was only visiting for a few days ein order to fetch his wifee. His son, Adriaen, had died in Amsterdam in 1672, and Willem the Elder was also fetching his grandson, similarly named Adriaen, who was then aged two. After his move to England, the exact date of which is uncertain, but reportedly at the end of 1672 or beginning of 1673, he is said to have lived with his family in East Lane, Greenwich, and to have used the Queenes House, now part of the National Maritime Museum in Greenwich, as a studio. Following the accession of William and Mary as King and Queen of England, it appears that this facility was no longer provided, and by 1691 he was living in Sackville Street, now close to Piccadilly Circus. He died in London, and was buried in St Jameses Church, at the south end of the street.   Related Paintings of Willem van de Velde the Elder :. | Rubens is known for the frenetic energy and lusty ebullience of his paintings, as typified by the Hippopotamus Hunt | Adoration of the Magi | St Isidore and the Miracle of the Well | Peasant woman sitting on the side of the road | Die Grand Galerie des Louvre |
Related Artists:
Frederick Walker,ARA,RWS
1840-1875 English painter and illustrator. He acquired his training in drawing and painting through study in the British Museum (where he copied heavily from the Antique), a short period spent in an architect's office, life classes at Leigh's school, a studentship at the Royal Academy and three years' employment as a draughtsman on wood with the commercial engraver Josiah Wood Whymper (1813-1903).
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Thomas Robins the Elder
1716-1770